50/50

Nu har jag sett andra filmen, 50/50. Den handlar om en ung kille som får cancer med 50 % chans att överleva. Den va bra. Fin och bra. Se den!
 
Samtidigt var det jobbigt att se filmen, för jag inser hur otroligt mycket jag stängde av när morfar blev sjuk. Jag tror ju gärna att jag är jätteduktig på att hantera känslor, men det är jag ju inte. Jag tror aldrig att jag ens vågade tänka att det var illa, så därför kom det som en chock när han gick bort. Nu slog det mig också hur jobbigt det måste ha varit för honom. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden så jag kunde vara starkare för hans skull. Så att jag hade kunnat åka till sjukhuset oftare, så att jag hade kunnat berätta för honom hur mycket jag älskade honom. Så att jag hade åkt dit den där sista dagen innan han gick bort. Men det kan jag ju inte ändra på.
 
Jag är så jävla arg på den där jävla skitsjukdomen. Jag hoppas att jag kommer att kunna arbeta med cancerforskning på något vis så att jag kan vara med och vinna över skiten. Jag vill ta fram sätt att diagnostisera tidigare så att fler får chansen att överleva. Jävla skit cancer. Fuck you. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0