Depp (håll i hatten, nu kommer ett sånt där personligt inlägg som vissa säger att man inte ska skriva på nätet)

Ibland är livet på topp och ibland slåss man på botten. Det är väl det som är charmen.. eller utmaningen. Det låter jag vara osagt. Det känns som om jag gjort en massa nytt och nyttigt (för att inte tala om roligt) i Tyskland.. men så är jag tillbaka i verkligheten. Som är en ny verklighet ändå.. fast som påminner om en verklighet för länge länge sedan. Jag längtar inte på något sätt tillbaka den verklighet jag hade innan jag åkte.. men det är ändå lite segt att vänja sig vid den "nygamla" verkligheten.. Känns lite som att jag slängt bort 6 år av mitt liv och helt plötsligt är jag tillbaka i den verklighet jag levde i när jag var 22 år. Fast det är jag ju inte längre.. Men om jag var det så skulle jag göra en hel del annorlunda. Men det är lätt att vara efterklok. Och lätt att vara blind. Och feg. Och rädd för att vara ensam. 
 
Oklart? Welcome to my head. MEN, som en klok skådis en gång sa.. "Jag är hellre ensam än i en relation där jag känner mig ensam" Så, nu har jag sagt det sista om det där. Det var skönt att bara släppa allt i Tyskland. Nu är jag hemma och har fått känna på alla de känslor som kommer med ett uppbrott. Nu är dom känslor som är kvar att bearbeta oro inför en oviss framtid samt hopp inför en oviss framtid. Rädsla för att släppa in någon ny och viljan att släppa in någon ny. Dock aldrig mer hoppa in i något utan att lyssna på den där magkänslan.. Känns det fel på något sätt, så är det med största sannolikhet just det. Man lär sig av sina misstag. Tur det. 
 
Jag har roat mig med Kändishoppet ikväll. Att se folk göra sig illa har visat sig vara hyfsat effektivt för att kunna dra på smilbanden trots allt. Men nu är det sovdags. På måndag är det ju dags att börja gå upp tidigt och använda huvudet till något annat än att grubbla igen. Spännande/skrämmande.
 
Det blir ingen sminkning som planerat till helgen. Det känns faktiskt väldigt tråkigt. Eftersom jag nu jobbar med att tillåta och känna känslor istället för att ignorera dom kan jag erkänna att jag känner mig besviken. Men shit happens. Så jag funderar på att vila upp mig på landet. Igen. Men det är ytterst oklart. Eller så kanske det blir Popaganda. Men jag är lite för efter i musiksvängarna för att ens ha hört talas om banden som spelar.. så vet inte riktigt om det kommer vara värt stålarsarna. 
 
Jepp jepp. Imorn blir det iaf kära återseenden. Ser jag fram emot! Lite pepp i all depp. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0